På spaning efter bronsåldern på Kasberget med arkeolog Jan Fast

Söndagen 4.10 bjöd HV sina medlemmar på en spännande guidning med arkeologen Jan Fast där vi fick förflytta oss tillbaka till bronsåldern och lära oss mer om gravrösena, människorna som byggde dem och det landskap de levde i. Det blev ett mycket populärt evenemang, med över 30 deltagare.

Bronsåldern i Snappertuna

Det finns omkring 150 kända bronsåldersrösen i hela Nyland och att ungefär en tredjedel av dem ligger i Raseborg.

Bronsåldern i Skandinavien började för ungefär 3 500 år sedan, och i Finland brukar bronsåldern dateras ungefär till 1800–500 f.Kr. I södra och sydvästra Finland utvecklades under denna period en kustnära kultur med starka förbindelser västerut över Östersjön. Bronsföremål och själva metallen måste i stor utsträckning komma genom långväga kontaktnät eftersom koppar och tenn inte fanns lokalt. Arkeologiska fynd visar därför att kusten inte var någon isolerad periferi, utan ingick i större nätverk runt Östersjön och vidare mot Centraleuropa.

Det är också viktigt att inte föreställa sig en skarp övergång från stenålder till bronsålder. Den sena stenålderns Kiukaiskultur, cirka 2500–1800 f.Kr., var starkt knuten till kusten från Helsingforsområdet västerut. En studie har identifierat 99 boplatser med säker anknytning till Kiukaiskulturen, alla med god tillgång till havet. Jordbruk och husdjur förekom redan under sen stenålder, och under bronsåldern kombinerades jordbruk med jakt, fiske och insamling.

Uppe på Kasberget finns två separata registrerade fasta fornlämningar, båda daterade till bronsåldern. Den första heter Rullarsböle Kasberget 1 och ligger på Kasbergets högsta krön, omkring 55 meter över dagens havsnivå. Där finns två tydliga rösen och vad som sannolikt är bottnen av ett tredje. Röset 1 är cirka 28 meter i diameter och ligger direkt på kalberget. Det består till stor del av stora, rundade stenar. Bara åtta meter därifrån ligger röse 2, och är cirka 12 meter i diameter och 1,6 meter högt. Cirka 23 meter åt nordost finns dessutom en cirka fem meter bred stensättning, som antagligen är resterna av ytterligare ett röse och ytterligare ett registrerat röse, Rullarsböle Kasberget 2 ligger ungefär 126 meter sydost om det stora röset. Det är cirka 13 meter i diameter och 1,3 meter högt och där har arkeologerna identifierat rester efter en hällkista.

Gravarna högt över landskapet

Ett av de mest karakteristiska spåren efter bronsåldern är de stora gravrösena. De placerades ofta högt på berg, med utsikt över landskapet och boplatserna nedanför. Tanken var att de döda på så sätt kunde ”vaka” över boplatsen – samtidigt som gravarna var synliga för de levande.

Förutom stenrösen, har en boplats har identifierats nära grusvägen i området, och Fast framhöll att detta är särskilt intressant eftersom bronsåldersboplatser ofta är mycket svårare att hitta än gravrösen.

Under bronsålderns gång förändrades gravskicket. Gravarna kom så småningom att placeras lägre och närmare boplatserna och blev också mindre. De stora rösena på höga platser i vår region hör därför sannolikt till den äldre bronsåldern, omkring 1500–1300 f.Kr.

Rösena var inte heller nödvändigtvis gravar för bara en person. De kunde användas under flera generationer och öppnas och byggas om många gånger. Det hjälper till att förklara varför vissa av dem har blivit så stora. De gropar som syns i en del rösen har tidigare ofta tolkats som spår efter skattsökare, men kan i själva verket ha uppstått när träkonstruktioner inne i gravarna rasat samman med tiden.

Brons – en exklusiv statusvara

Vid begravningen kunde den döde få med sig små föremål av brons – till exempel en knapp eller dolk och, i sällsynta fall, ett svärd. Brons var en dyrbar statusvara. Eftersom Finland saknade egna tillgångar på koppar och tenn måste metallen importeras långväga ifrån, bland annat från Sverige och Central- och Sydeuropa.

Under bronsåldern levde människorna sannolikt i små, spridda samhällen snarare än i byar som vi tänker oss dem i dag. Befolkningen var samtidigt mycket gles och sannolikt är att människorna levde på enstaka gårdar utspridda över landskapet, ofta med stora avstånd mellan bosättningarna. Som jämförelse uppskattas att det under äldre bronsålder bara fanns omkring fem gårdar på hela Kimitoön. Att arkeologerna dessutom har kunnat identifiera en boplats i närheten av gravrösena i det område vi besökte är därför särskilt intressant. Bronsålderns boplatser är ofta betydligt svårare att hitta än stenålderns.

Jordbruk och boskapsskötsel fick en allt större betydelse, samtidigt som fiske, jakt och insamling fortfarande var viktiga delar av försörjningen. Havet spelade en central roll – både som källa till föda och som den tidens viktigaste transport- och kommunikationsled. Längs kusterna och genom skärgården kunde människor färdas, mötas och utbyta varor och idéer. På så sätt var havet inte något som skilde samhällena åt, utan snarare något som band dem samman.

Ett landskap värt att bevara

Platsen har varit känd för arkeologerna länge. Redan 1951 besöktes den av professorn och arkeologen Carl Fredrik Meinander, som beskrev den som spektakulär. Samtidigt är fornlämningarna sårbara. Stenar har flyttats, brasor har tänts direkt på gravrösen och många rösen i regionen har under historiens gång helt försvunnit när stenen använts till ladugårdar och andra byggnader. Platser som Kasberget är en viktig del av vårt gemensamma kulturarv. Genom att bevara och respektera fornlämningarna kan vi föra kunskapen om människorna som levde här för tusentals år sedan vidare och ge kommande generationer möjlighet att upptäcka och förstå vår gemensamma historia.

Guidningen blev därför inte bara en fascinerande inblick i livet för flera tusen år sedan, utan också en påminnelse om hur mycket historia som fortfarande finns alldeles inpå oss – och hur viktigt det är att vi tar hand om den.

Ett stort tack till Jan Fast för en kunnig och inspirerande guidning och till alla som deltog!